"Avståndet mellan barnen i Örgryte och Biskopsgården är ännu större"
Fredrik, 16 år, Örgryte, pappan direktör:
- Jag är nog inte nöjd förrän jag har 250 anställda under mig.
Magnus, 16 år, Biskopsgården, pappan renhållningsarbetare:
- Jag får nog stå ut med att ha någon som bestämmer över mig.
Tänk så rätt de hade, Fredrik och Magnus.
En strålande vårdag i början på maj är Janne Josefsson tillbaka på femmans spårvagn, den han åkte hundratals gånger som liten. Vi ska prata om reportaget, På rätt sida älven, som sändes i SVT för 25 år. Vi kliver på utanför Nordstan - i riktning mot Biskopsgården på Hisingen där Janne växte upp.
- Det blev ett jävla liv efter filmen och mycket diskussioner, men jag trodde aldrig i livet att den skulle omtalas en kvarts sekel efteråt, säger han.
För dagen har han få likheter med den Janne Josefsson som oftast syns i tv-rutan - där fokuserad på att, med en dåres envishet, utkräva ansvar av makthavare. Här öppen, skrattar ofta, lätt att gilla.
- Att Kronér och Loket är roliga även privat förväntas av dem. Men att jag, som uppfattas som tuff och elak i tv, är snäll och trevlig privat förvånar folk, säger han.
På femmans ändstation i Länsmansgården är det nästan folktomt men Martin Nordström, 24, är på väg till vagnen och måste bara hälsa.
- Jag gillar allt du gör, du nöjer dig inte som andra gör och ställer de frågor som många andra sitter hemma och är frustrerade över.
Janne blir glad, skiner upp och tackar.
"På rätt sida älven" sändes i SVT 1987 och blev hans genombrott som granskande journalist, långt före Uppdrag Granskning.
I reportaget följer Janne Josefsson två klasser i årskurs nio, bosatta i var sin ända av femmans spårvagn i Göteborg, en i Nya Lundenskolan i Örgryte och en i Sjumilaskolan i Biskopsgården. En grupp elever från varje klass intervjuas om sin syn på sig själva, sina drömmar och förväntningar.
Två av huvudpersonerna i filmen, Fredrik och Magnus, båda fyller 41 i år, Fredrik bor kvar medan Magnus flyttat till grannstadsdelen Lundby.
Fredrik är verkställande direktör vid ett Göteborgbaserat företag och Magnus jobbar på Park- och naturförvaltningen i Göteborg.
Örgrytebarnen låter i filmen välformulerade och målinriktade, Biskopsgårdsbarnen famlande och uppgivna. Kontrasten gjorde ont, väckte starka reaktioner.
När GP ringer Fredrik avböjer han att uttala sig.
Men Magnus minns att han reagerade över att hans pappa kallades före detta renhållningsarbetare i Jannes film - när pappan i själva verket arbetade från egen firma och lika gärna hade kunnat kallas egen företagare.
- Men det passade väl inte riktigt in i Jannes film, säger han.
Magnus trivs med sitt jobb men har varit mån om att dottern går ut med höga betyg, att hon ska ha fler valmöjligheter än vad han själv hade.
- Jag brukar säga till henne att det är bäst du pluggar annars får du gå mitt i natten och kanske skotta snö som jag gjort i många år. Hon går ut nian nu med jättebra betyg och det känns hur kul som helst.
Om sin egen skolgång säger han så här:
- Jag kan inte skylla på någon. Jag tror att jag hade samma möjligheter som Fredrik att få bra betyg, men jag var inte intresserad. Jag levde i min värld och han levde i sin. Hans pappa var direktör och säkert hans idol, på samma sätt som min pappa var arbetare och min idol.
Som Janne Josefsson minns det var han så tydlig han kunde inför reportaget - att han skulle följa två skolklasser för att jämföra vilken syn de hade på sig själva och framtiden. Men han sa inget om vad han misstänkte att filmen skulle visa - två skilda världar med stora klasskillnader.
- Hur tydlig var jag skyldig att vara? Visst, jag valde att inte använda signalord som klasskillnader för då hade föräldrarna säker hajat till och filmen gått om intet. Barnen var minderåriga och jag behövde föräldrarnas tillstånd. Samtidigt kunde jag i det skedet inte riktigt säkert veta vad resultatet skulle bli.
När han klippte ihop filmen såg han sprängstoffet.
- Herregud, vilka otroliga skillnader i språk, i sättet att tänka och hur de uttrycker sitt självförtroende. Verkligheten överträffade dikten, det var mycket värre än jag trodde.
I uppföljningen 20 år senare vill ingen från Örgryte vara med och ursprungsprogrammet kan inte repriseras utan de medverkandes medgivande.
Sedan Janne Josefssons reportage 1987 har inkomstklyftorna ökat markant mellan invånarna i Örgryte och Biskopsgården. För 25 år sedan tjänade Örgryteborna i snitt 40 procent mer än invånarna i Biskopsgården. I dag är motsvarade siffra 90 procent mer, (löpande penningvärde)
- Avståndet mellan barnen som växer upp i Örgryte och Biskopsgården är ännu större i dag, de delar inte ens samma värld i längre, de växer upp på två olika planeter. Jag kan bli deprimerad när jag tänker på att jag i reportage efter reportage varnat för getto-bildningen i stan. Men det har bara blivit värre och värre. I dag vet jag inte om det finns någon återvändo. Segregationen är tillbaka på 30-talet. Vad gör politikerna?!
Vårväderstorget i Biskopsgården badar i sol när spårvagnen anländer. Vi promenerar förbi Bostadsbolagets hyresrätter på Vårvädersgatan. Målarfärgen flagnar på fönsterkarmar och entrédörrar.
- Hur i helvete kan allmännyttan låta det förfalla så här? Det kan inte ha renoverats på många år och jag blir så arg så jag kokar. Det ser för jävligt ut och här ska folk bo?! Är detta bostäder för second-hand-people eller vaddå?
En förbipasserande hyresgäst berättar att upprustningen av området har inletts men med kraftiga hyreshöjningar som följd.
Det är inte bara bostadsstandarden som skiljer stadsdelarna åt, utan även skolresultaten. Våren 2011 gick exempelvis 90 procent ut med behörighet till gymnasiet på Nya Lundenskolan i Örgryte. Motsvarande siffra för Sjumilaskolan i Biskopsgården var 50 procent.
1975 gick Janne Josefsson ut journalisthögskolan, 23 år gammal. I dag är han Uppdrag Gransknings ansikte utåt med en årslön på drygt en miljon kronor.
Men under uppväxten hände det att familjen hade det knapert. Innerst inne är han rädd för att bli fattig och förlora jobbet - att hamna i en etta i Biskopsgården med två tjugolappar på fickan.
- Det är min stora, stora skräck, att det jag har nu bara varar ett tag.
I dag är han en kändis och har svårt att röra sig på stan utan att väcka känslor - alltifrån folk som hatar honom och askar i hans öl till folk som jublar när de ser honom. Och det har hänt att han en deppig dag gått ner på stan för att få lite ryggdunkar.
- Absurt, sjukt, säger han.
Lika ofta händer det att han vill vara en osynlig fluga på väggen - som nu när han nyligen har separerat och känner sig sårbar.
Det händer också att folk blir livrädda när han dyker upp. Vid ett tillfälle när han lånade toaletten på ett fik i Nordstan, hörde han en i personalen väsa:
- Gunilla, du har väl städat toaletten?!
När han kommer ut står åtta anställda på rad utanför toaletten och ler.
- Du hade ingen kamera med dig va?
Det mötet blev för mycket för Janne. Han tog ett av sina avbrott från Uppdrag Granskning och gjorde istället den egna serien under namnet Josefsson.
- Tror folk verkligen att jag är ute på helgerna och kollar toaletterna? Är det så som folk uppfattar mig? Herregud, snacka om överste granskare.
I dag lever han med skyddade personuppgifter, är skild för andra gången och har tre söner. Han tar inte emot några telefonsamtal - det är brev eller mejl som gäller.
- Det går inte, jag skulle inte få göra annat än att sitta i telefon.
I år fyller han 60 år och är nöjd och stolt över sin journalistiska gärning.
Men när spårvagnen skramlar över Göta älvbron berättar han att det finns ett reportage han ångrar djupt. Han visade bilder på en av Göteborgs kriminella gängledare för en grupp invandrarbarn som inte bara genast kände igen utan också hyllade gängledaren.
Fastän barnen till synes bara hade positivt att säga om ledaren uppfattades det som negativt. Barnen och deras familjer utsattes för hot och trakasserier.
- För invandrarbarnen var han en hjälte och jag tyckte det var viktigt att berätta att andra förebilder saknas. Men jag gjorde en allvarlig felbedömning och utsatte dessa unga killar för risken att råka illa ut. Jag kan inte koderna i förorten längre och det är en sak att försätta mig själv, min familj och mina barn i fara, för det har jag också gjort, men det här är värre, säger han.
Femmans spårvagn rullar in mot Örgryte. Britt-Marie Nylén går av på samma hållplats och får syn på Janne:
- Tack för alla bra program du gör! Du är den ende som vågar ta i de svåra frågorna och tack gode gud för att någon gör det, säger Britt-Marie Nylén Andersson.
Kommer du ihåg reportaget som jag gjorde om femmans spårvagn? frågar Janne.
- Ja, den ja! Men den var inget bra.
Hon och maken uppfattade det som att just deras hus pekades ut som den flottaste villan i programmet.
- Varför filmade du just vårt hus? Vi hade precis köpte det, rätt så billigt, det var ett renoveringsobjekt invändigt. Jag är ganska händig och vi skulle göra jobbet själva. Vi var inga rika människor i den meningen då, säger hon.
Huset är nu sålt och paret har flyttat till Billdal.
Under vandringen bland de vackra gamla husen i Örgryte möter vi kritiska röster men ingen vill uttala sig offentligt.
Att Janne Josefsson valde femmans spårvagn som inramning för att skildra segregationen i sin film är kanske inte så konstigt - det var den han kände bäst till.
Om du skulle göra om reportaget, vilken annan linje skulle du då kunna välja?
- Elvans mellan Saltholmen och Bergsjön.
http://www.gp.se/gptv?path=gptv.abcdn.net/TV-ARKIV/Goteborg&playfile=12270_100-aring_i_Goteborg_fick_ovantat_besok_137466.pls
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar